Mobiler, bärbara telefoner och hälsa  ●   Trådlösa nätverk – WLAN  ●  Rätt och fel om mikrovågor och mobiltelefoni  ●  Elöverkänslighet – en form av strålskada   

 

Mobiler, bärbara telefoner och hälsa

Gunilla Ladberg är fil dr i pedagogik, utbildare, författare och folkbildarsjäl. Hon arbetar med den mänskliga hjärnans arbetssätt och med hjärnergonomi, stresshantering, hjärnbaserat lärande, rörelsers betydelse för tänkande och lärande, friskvård, Brain gym och qigong.

Ett annat av hennes arbetsområden är språkinlärning och flerspråkighet hos barn och vuxna, och har skrivit flera böcker i ämnet. Gunilla Ladberg har också engagerat sig i riskerna med mobiler och bärbara telefoner, och skrivit en liten skrift i ämnet. ”MOBILER, BÄRBARA TELEFONER OCH HÄLSA” kan du ladda ner, som pdf-fil.

Gunilla Ladberg har förmåga att i skrift göra svårbegripliga saker begripliga.

Några citat ur den 21-sidiga skriften:

Det har visat sig att de flesta former av strålning påverkar människan, vissa på ett nyttigt, andra på ett skadligt sätt. Solljus t.ex. behöver vi ju, i lagom mängder.

De olika former av strålning som människor har upptäckt och producerat har nästan alltid till en början betraktats som ofarliga, men har efterhand visat sig vara mer eller mindre skadliga. Wilhelm Röntgen, som upptäckte den strålning som fick hans namn, blev fascinerad av sin upptäckt och brukade roa sig med att se på skelettet av sin egen hand. Han dog själv av den strålning han fick.

Marie Curie, fysiker, kemist och dubbel nobelpristagare, dog av en sjukdom som sannolikt orsakades av de radioaktiva ämnen hon upptäckte. Det gjorde också den svenske fysikern Knut Ångström, som var kollega och god vän till Curie. Ett av hans barnbarn har berättat hur det gick till. Ångström var fascinerad av det nyupptäcka ämnet radium och dess ovanliga egenskaper, och Curie gav honom en tiondels gram radium i en behållare, som han stoppade i bröstfickan. Han var nominerad till Nobelpriset i fysik men hann dö innan pristagarna utsågs, sönderbränd att det livsfarliga ämne vars effekter han uppenbarligen inte kunde föreställa sig.

Inte ens de mest kunniga experterna i världen kunde alltså ana vidden av vad strålningen från dessa ämnen kunde ställa till med. Ska vi då idag förutsätta att vi förstår bättre? Och ska vi förutsätta att alla andra former av strålning är ofarliga?

.......................

Sverige har en stor mobilindustri med Ericsson som ledande företag. Vi har också internationellt sett mycket höga gränsvärden för strålning. Samma sak är det i Finland med den stora mobiltillverkaren Nokia.

I många andra länder är debatten mycket mer livlig och myndigheterna mer offensiva. Här kommer några exempel, ett axplock av vad som sker i andra länder.

Den brittiska regeringen avrådde år 2000 barn från att använda mobil och rekommenderade en varningstext på telefonerna. I Norge uppmanade Barnombudsmannen år 2004 föräldrar att inte ge barnen mobiltelefoner före tretton års ålder (den svenska Barnombudsmannen höll inte med). Wiens läkare sade detsamma år 2005 men satte gränsen vid 16 år, och Österrikes hälsominister har gått ut med varningar till allmänheten (bilaga 2). I Tyskland är ett stort antal läkare mycket aktiva i frågan, eftersom de har iakttagit många olika skador och sjukdomar som de kopplar ihop med mikrovågsstrålningen. Det tydligaste exemplet på detta är det så kallade Freiburguppropet (som återfinns i bilaga 1).

......................

Ett dramatiskt exempel på hur kroppen kan påverkas är de vetenskapliga studier som visar att blod-hjärnbarriären hos råttor öppnas av mobilstrålning.

Blodkärlen i hjärnan hos människor och andra däggdjur har tjockare väggar än de flesta andra blodkärl i kroppen. Väggarna utgör en spärr, den så kallade blod-hjärnbarriären, som skyddar hjärnan genom att inte släppa in ämnen som inte hör hemma i hjärnan. Den barriären öppnas på råttor av mobilstrålning, redan efter några minuter. Detta har visats av ett forskarlag i Lund under ledning av professor Leif G Salford.

Detta går inte att förklara med mängden energi. Det var inte de största mängderna energi som gav de största skadorna. Olika frekvenser gav olika effekt på råttorna. Mest skador blev det av låga energimängder och av de frekvenser som låg närmast hjärnans egna.

 Biologiskt fungerar blod-hjärnbarriären likadant hos människor som hos råttor, även om det sannolikt ’behövs mera’ mobilstrålning för att skada oss eftersom vi har tjockare lager av ben och muskler än råttorna. Hur mycket mera? Det är det ingen som vet. Ingen har en aning om hur ofta/länge man behöver tala i en mobiltelefon för att skador ska uppstå, och hur övergående eller beständiga skadorna kan bli.

 Man vet däremot att denna barriär är ytterst viktig för hjärnans funktion. Den håller nämligen de flesta ämnen borta från hjärnan – ämnen som inte har där att göra. Den släpper bara igenom ämnen som hjärnan behöver. ”Den utgör därför en viktig fysiologisk skyddsmekanism för nervsystemet” står det i Nationalencyklopedin. En viktig fysiologisk skyddsmekanism, låter inte det som något vi bör vara ytterst rädda om?

 

Delar av hjärnan dör
Vad kan hända om hjärnan börjar ta emot ämnen som inte hör hemma där? Länge visste man inte. Och när det gäller människor vet vi fortfarande inte. Men vi kan börja ana.

Salfords forskarlag har gått vidare och sett vad som faktiskt sker med råttor som utsätts för detta. Man har provat med albumin, ett ämne som alltid finns i blodet men som hindras av blod-hjärnbarriären från att komma in i hjärnan. Hos råttor som utsätts för mobilsignaler under 2 timmar läcker albumin in i hjärnan och förgiftar nervceller som dör i stort antal.

Denna celldöd sker utspritt i hjärnan men i vissa området mycket koncentrerat, bland annat i hippocampus, en formation i hjärnan som är nödvändig för att vi ska kunna bilda medvetna långtidsminnen. För att hitta detta har forskarna dissekerat råttornas hjärnor. Och sett att ”delar av hjärnan dör”, så uttryckte en av forskarna det i ett telefonsamtal med mig. (Den första undersökningen, som var först i världen i sitt slag, är publicerad i Environmental Health Perspectives, författare Leif G. Salford m. fl.) På läkarstämman i Stockholm 2005 rapporterade Salford om sin fortsatta forskning och visade bilder på hur hjärnceller dör hos råttor som utsatts för mobilstrålning.

Liknande barriärer som vid hjärnan finns på några andra ställen i kroppen, bland annat vid könsorganen, som också är särskilt känsliga delar av vår kropp. Om strålningen kan öppna blod-hjärnbarriären så borde rimligtvis samma sak kunna ske med könsorganens barriärer. Effekter? Kanske cancer, kanske sterilitet?

Ladda ner och läs Gunilla Ladbergs skrift!

maj -06

Trådlösa nätverk – WLAN

Den tyske byggnadsbiologen Wolfgang Maes har på sin hemsida www.maes.de en artikel om trådlösa nätverk, WLAN = Wireless Local Area Networks. Några utdrag ur artikeln återges här i översättning av Ragnar Forshufvud.
Originalets titel: Strahlend ins Internet: WLAN.
I artikeln förekommer varierande benämningar på de små basenheter som bildar de trådlösa nätverken: Accesspunkt, WLAN-sändare, WLAN-låda, WLAN-källa – allt avser samma sak.

Mobiltelefonins lillebror
WLAN (Wireless Local Area Network) är ett trådlöst lokalt nätverk, som man (ännu?) inte kan telefonera med, utan huvudsakligen används för kontakt med Internet och överföring av data till och från stationära datorer och bärbara laptops. Det finns små basstationer som kallas accesspunkter och som förser så kallade hotspots med radioförbindelse. Hotspots är lokalt begränsade områden med en utsträckning från några tiotal meter till några få hundratal meter. De oansenliga sändarna i små kantiga eller runda plasthöljen gömmer sig inomhus i hallar, på och under skrivbord, monterade på väggar och skåp, ofta under sängar, nästan alltid nära en telefondosa. Utomhus kan de sitta var som helst, eftersom de tål dåligt väder: på fasader, på lyftstolpar, i nischer och burspråk, under tak. Det finns pc-kort för datorer, laptops och organiserare, små instickskort som gör det möjligt att trådlöst överföra data till och från accesspunkten.


Trådlösa nätverk: Elektrosmog nonstop
Det är bara det att… från det ögonblick då du sticker in stickproppen till din nya accesspunkt i eluttaget sätter den i gång och strålar, oavbrutet, oavsett om det finns data att överföra, oavsett om radiofunktionen behövs eller ej.

Föreställ dig: Du köper en bärbar dator. WLAN är inbyggt, som standard. Men du hör till den majoritet som inte använder denna form av surfande, åtminstone inte jämnt och ständigt, du har kanske inte ens en accesspunkt i huset. Vad du inte vet, ser, luktar eller smakar: strålningen från radiokortet finns där i alla fall, enbart av det skälet att den stackars laptopen nu ständigt söker efter sin bas, accesspunkten, som inte finns. Vid denna sökning sänder radiokortet ut signaler med full effekt, ständigt eller två gånger i sekunden, varje sekund, varannan, var tionde eller var trettionde sekund, olika från modell till modell.

Alla modeller som vi har undersökt hittills, skriver Maes, arbetar med en pulsfrekvens på 10 Hz, ständigt. Som bärfrekvens är 2,400 till 2,483 GHz tillåtet, med en effekt på 100 milliwatt. Numera är dessutom högre frekvenser över 5 GHz tillåtna, med en effekt på 200 milliwatt. För användning utomhus accepterar man upp till 1 watt.


Första WLAN-mätvärden utomhus och i offentliga byggnader:
Min medarbetare Dr Manfred Mierau har på uppdrag av tidskriften Öko-Test gjort två omfattande mätserier på strålning från trådlöst bredband (WLAN). För novembernumret 2002 undersökte han hotspots tvärs över Tyskland, i Lindner-Hotel vid Düsseldorfs flygplats, på Marktplatz i Aachen, vid universiteten i Münster och Göttingen, och i vänthallen på Münchens flygplats. Mätningarna för oktobernumret 2003 gällde olika accesspunktmodeller och WLAN-standarder (?) som undersöktes med avseende på sin strålningsstyrka (uteffekt) och –art (?) . ¹⁾

Vid Franz-Josef-Strauss-flygplatsen i München finns två WLAN-system, ett internt med cirka 50 sändare för inlämning och fördelning av resgods, och ett offentligt med cirka 20 sändare för passagerarna i vänthallar, korridorer och lounger. I Wartehalle D befann sig båda systemens sektorantenner intill varandra. Här är våra mätresultat: På 50 meters avstånd till de båda WLAN-basenheterna, accesspunkterna, var det 20 mW/m², på 20 m 80 mW/m², på 10 m 320 mW/m², och på 2 m avstånd 4200 mW/m² .

Genom antennernas riktegenskaper kan det bli en enorm spännvidd mellan den högsta och den lägsta strålningsintensiteten. Avståndet enbart säger därför inte mycket om intensiteten. Avgörande är antennens placering och hur den är riktad.

På Münchens flygplats finns det i vänthallarna förutom de båda WLAN-näten också GSM-antenner ovanför passagerarnas huvuden. Här blir man utsatt för några hundra tusen mikrowatt per kvadratmeter…låt oss hoppas att planet inte blir alltför försenat.

Här följer några av de viktigaste resultaten av våra övriga mätningar, alltid relaterade till accesspunkterna, avstånd typiska för platser där människor kan tänkas uppehålla sig under längre tid:

Aachen, Marktplatz: På 10 m avstånd 7 mW/m², 20 m 4 mW/m², 50 m mindre än 0,1 mW/m².

Düsseldorf, Lindner-Hotel: Säng 0,1-3 mW/m², konferensrum 7 m 95 mW/m² och 2 m 1150 mW/m², reception 13 mW/m².

Göttingen: Universitetscampus 1 mW/m² , juridiska biblioteket 610-23.000 mW/m², Paulinerkirche 25 m mindre än 0,1 mW/m² (skyddat genom flera väggar), Paulinerkirche 13 m 26 mW/m² och 2 m 440 mW/m².

Münster, universitetet/slottet: Foyer 5-20 m 13-51 mW/m², aula 107 mW/m² , park 0,1 mW/m², källare 320-1300 mW/m², bibliotek 5900 mW/m².

På några meters avstånd från WLAN-accesspunkterna finner man fältstyrkor som är jämförbara med dem som man finner runt GSM-stationer på avstånd av några tiotal meter upp till 100 meter. Utan skyddande byggmassa kan strålningsintensiteter på 5 mW/m² uppträda på avstånd upp till 50 meter, vid riktade sektorantenner ännu mer. En massiv stenvägg kan reducera strålningen med cirka 75 % vid 2,4 GHz, och med över 95% vid 5 GHz. ²⁾

Sammanfattning i Öko-Test: ”Jämfört med mobilantenner eller DECT-telefoner är strålningsbelastningen i WLAN-hotspots svagare, men på ogynnsamma platser ändå alltför stark. Strålningen minskar snabbt med ökande avstånd. Med tanke på hälsan bör man hålla sig så långt som möjligt från sådana strålningskällor.”

I det fria visar sig strålningen från kringliggande mobilantenner ofta vara starkare än den från WLAN. Exempel Marktplatz i Aachen: På 10 meters avstånd från WLAN-accesspunkter fann vi mycket lägre värden, 7mW/m² , än GSM-nätets 1200mW/m² (GSM900) och 120mW/m² (GSM1800). Till och med den strålning som kom ut från DECT-telefonerna inne i husen var med sina 18mW/m² starkare än WLAN.


WLAN-mätvärden i bostäder
Hos en arkitekt i Essen låg den oförtröttliga WLAN-sändaren på dotterns skrivbord, en meter från sängen (eftersom telefonjacket var åtkomligt där). Jag fann på hennes sovplats vid huvudändan 7500 mikrowatt per kvadratmeter.³⁾  På 20 cm avstånd uppmättes 260.000 mikrowatt per kvadratmeter, på 2 meters avstånd 2000 mikrowatt per kvadratmeter.

Tre rum längre bort, i föräldrarnas sovrum, kunde jag fortfarande pejla in denna WLAN-källa. Arkitekten, hans fru och hans 14-åriga dotter frågade förbluffade ”Va? Strålar den alltid? Varför då?” Det frågar jag mig också.

Ena halvan på ett parhus i Neuss. Huvudändan på sängen står vid väggen mot grannen. På andra sidan har grannen sitt arbetsrum. Där har han en accesspunkt hängande på väggen, bara en meter från sängen på andra sidan. Genom den tjocka tegelstensväggen mäter jag 1000 mikrowatt per kvadratmeter. När grannen informerades stod han som fallen från skyarna, han hade ingen aning om att han hade en WLAN-anslutning. Elektrikern som hade fått i uppdrag att ordna en internetanslutning hade besparat sig besväret att spika upp en kabel och hade på eget initiativ satt upp den lilla mikrovågsändaren bakom ett skåp.

Likadant i Hilden: ”Nej, vi har ingen sändare i huset, det skulle vi ha vetat om.” Tills vi presenterade den för den överraskade husägaren, i hallen, bakom byrån.

I mars 2002 mätte vi strålningen från åtta laptops för tidskriften Öko-Test. WLAN-korten visade sig vara en risk, eftersom de är så nära kroppen. På de vanliga arbetsavstånden mellan 20 och 30 cm fann vi upp till 50 000 mikrowatt per kvadratmeter, vid händerna på tangenterna ännu mer, på 1 m avstånd upp till 5000 mikrowatt per kvadratmeter. Ett oskick: Laptop i knäet, kroppskontakt, mer än 100 000 mikrowatt per kvadratmeter nära prostata, testiklar, livmoder, äggstockar, blåsa. Var försiktig!

Stolt förkunnar lokaltidningen i Neuss: Sjukhuset Lukas-Krankenhaus är som en av de första i Tyskland redan WLANiserat. Nu kan patienterna surfa trådlöst med sina notebooks i alla rum. God bättring!

Den tyska konsumenttidningen Öko-Test skrev: ”Jämfört med mobilantenner eller DECT-telefoner är strålningsbelastningen i WLAN-hotspots svagare, men på ogynnsamma platser ändå alltför stark. Strålningen minskar snabbt med ökande avstånd. Med tanke på hälsan bör man hålla sig så långt bort som möjligt från sådana strålningskällor.”

Reaktioner och kritik
Vetenskapare, läkare, konsumentvägledare…sliter sitt hår: ”Tar det då aldrig slut?” Man syftar på den exploderande mikrovågsexponeringen, som började för drygt tio år sedan med GSM och nu fortsätter med UMTS, WLAN och annan ny mikrovågsteknik tills den allra sista vrån i våra livsrum är bestrålad. Nej, det tar inte slut.

Dr Gerd Oberfeld, miljömedicinare i Österrikes delstat Land Salzburg: ”Hittills har man hållit elektrosmogen borta från klassrummen. När man nu till och med förser lågstadierna med trådlösa system, utsätter man eleverna mycket tidigt för en strålningsdos.” Överallt värjer sig upprörda föräldrar mot installation av sådana innovationer i barnens skolor, de känner sig överkörda, protesterar häftigt mot myndigheternas oresonlighet.

I USA har de första stämningsansökningarna i WLAN-frågan lämnats in, till exempel mot de lokala skolmyndigheterna för både låg- och mellanstadieskolorna i Oak Park i Illinois. ”Mikrovågor av detta slag orsakar stora risker för hälsan, särskilt hos barn.”

Ecolog-institutet i Hannover råder föräldrarna att tacka nej till införandet av mikrovågsnät och i stället kräva kabelnät. Institutet arbetar på en utredning om WLAN på uppdrag av Nordrhein-Westfalens miljödepartement.

Konsumentvägledare varnar för WLAN. Accesspunkter och andra radiosändare hör inte hemma i sovrum eller barnkammare, enligt Zentrale Sachsen, som konstaterar att strålningsexponeringen hastigt ökar.

Företagschefen Helmut Weissenbach, Schwifting nära München: ”Jag har förbjudit användning av WLAN i mitt företag.” Orsak: ”En ung man, en släkting till mig, installerade en splitterny WLAN i sin bostad. Nu ger han bort den, eftersom han får en outhärdlig huvudvärk varje gång han kopplar in den. Orsaken är entydig, det finns inga tvivel om vad det är som orsakar huvudvärken.”


Minska exponeringen – några tips
Välj, om och när det går, alltid dataöverföring per kabel, även när kabel här och där kan vara besvärlig att dra fram. Kabelöverföring är inte bara lågstrålande och okänslig för störning, utan även mycket snabbare.

I bostäder bör WLAN-system aldrig installeras.

Även i skolor och barndaghem gäller: Avstå från WLAN. Om det inte går att stoppa, se till att man väljer WLAN med lägsta sändeffekt.

Se till att accesspunkterna bara sänder när data skall överföras. Vid andra tidpunkter skall de stängas av, särskilt på natten. Dra ut stickproppen, sätt in en mellanströmbrytare, använd ett grenuttag med strömbrytare, skruva ur porslinssäkringen eller slå ifrån automatsäkringen. Aldrig strålning i onödan.

På arbetsplatser, eller andra platser där man uppehåller sig varaktigt, bör man hålla största möjliga avstånd till sändarantenner, minst 10, helst 20 meter.

Tänk på möjligheten att avskärma, speciellt när strålningen kommer utifrån eller från grannen.

Skaffa dig information, informera andra, hjälp till att minska all exponering för fullständigt onödig elektrosmog.


Det rullar vidare: WiMAX
”WLAN? Det är snart ute igen!” Medtävlaren är på gång: WiMAX. Ännu bättre, ännu snabbare, mer räckvidd, High-Speed dataöverföring för pc:n, hemmet, företaget, stadskärnan och annat. Bland dem som planerar och finansierar WiMAX finns bekanta namn som Intel, Nokia och Fujitsu. Tidskriften Die Fachwelt, januari 2004: ”WiMAX kommer att ställa allt annat i skuggan. Det kommer att göra många nät överflödiga och vända upp och ner på marknaden. I slutet av 2004 skall de första apparaterna finnas att köpa. WiMAX klarar upp till 50 kilometers räckvidd. En basstation kan betjäna 60 företag och hundratals privathushåll, med en hastighet av 70 miljoner tecken per sekund.” Det handlar om mikrovågor mellan 2 och 11 gigahertz, senare ännu högre, upp till 66 GHz. Pulsat? Jodå.

_____________________________________________

¹⁾ Något oklart vad som avses här. Det framgår förhoppningsvis av Öko-Tests CD-ROM.
²⁾ Den angivna dämpningen är typisk för en 17,5 cm tjock vägg av kalksandsten, ett vanligt byggmaterial i Tyskland. Lättbetong dämpar bättre.
³⁾ I den tyska universitetsstaden Bamberg finns en grupp läkare som under ledning av DR. med. Cornelia Waldmann-Selsam, som kräver följande riktvärden "till skydd för enskild hälsa och folkhälsan": GSM utomhus 10 mikrowatt per kvadratmeter, inomhus 1 mikrowatt per kvadratmeter. Minst 10 gånger strängare riktvärden vill man ha för WLAN, DECT-basenheter, Bluetooth-sändare och UMTS-basstationer (3G). Dessa krav finns på adressen http://www.aerzte-warnen-vor-mobilfunk.de/content/category/4/13/26/

Några kommentarer av Ragnar Forshufvud
I vad mån ökar WLAN och WiMAX belastningen på vår hälsa? Vi förutsätter till att börja med att vi själva inte använder någon av dessa teknologier utan bara exponeras ofrivilligt. Allmänt gäller att om man bara kunde sprida ut strålningen tillräckligt jämnt, så att effekttätheten överallt var nätt och jämnt tillräcklig för att garantera god funktion, så skulle det förmodligen inte uppstå några hälsomässiga problem. Den effekttäthet som krävs för god funktion är nämligen mycket låg. Men så länge vi dras med ICNIRPs orimliga gränsvärden är det fritt fram för operatörerna att fördela strålningen så ojämnt att allvarliga hälsoproblem uppstår. ”Många människor blir sjuka redan vid 1/100 000 av gällande gränsvärde” skrev Med Dr Cornelia Waldmann-Selsam i Bamberg, Tyskland, i ett brev av den 10 april 2005.  

Naturligtvis strävar operatörerna inte efter att fördela strålningen ojämnt. Problemet är att det är mycket dyrare att fördela strålningen jämnt. En någorlunda jämn fördelning kräver massor av antenner med individuellt inställd nivå på uteffekten och individuella riktegenskaper. 

 

De speciella problem som kan utmärka WLAN och WiMAX: Det handlar om frekvenser som är högre än dem som hittills har använts för mobil kommunikation med pulsade mikrovågor. Man kan inte utesluta att signaler vid dessa högre frekvenser kan vara mer biologiskt störande än de som hittills har utnyttjats. Som vanligt görs ingen laboratorieforskning i förväg, utan man använder medborgarna som försökskaniner. De utsända signalerna är också bredbandiga, som framgår av benämningen ”trådlöst bredband”. De dubbelblindförsök som gjordes med simulerade 3G-signaler (UMTS) vid forskningsinstitutet TNO i Nederländerna tydde på att 3G är betydligt mer störande för nervsystemet än både GSM900 och GSM1800. Om detta beror på frekvensen (som är något högre än för GSM1800) eller bandbredden (som är betydligt större än för GSM) vet vi ännu inte.

När det gäller de aktiva användarna av trådlöst bredband vet vi mer. I ett mejl av den 9 december 2005 skrev Per Segerbäck ”Vad jag inte begriper är varför folk är intresserade – när de kan få upp till 20MBit i telefonjacket – till och med här i glesbygden…”  Det kan man fråga sig, men vad man vinner med trådlöst bredband är rörelsefrihet. Friheten att surfa var man befinner sig, utan att vara bunden till ett telefonjack. Med en bärbar dator i knäet surfar man var som helst. Men vi vet – och detta är nästan det enda som vi säkert vet – att just denna grupp som sitter med en bärbar dator i knäet utsätter sig för en strålning som är mycket stark, som skadar kroppens DNA, och som är riktad mot några av kroppens känsligaste delar. Det är denna grupp människor och deras ofödda barn som blir de stora förlorarna.

Ragnar Forshufvud
april 2006

Denna artikel kan även hämtas HÄR i PDF-format, för utskrift.

I ett brev till myndigheterna redogör Dr Cornelia Waldmann-Selsam för några av hennes och hennes kollegers uppnådda resultat. Brevet kan läsas HÄR, i svensk översättning.

 

 

Elöverkänslighet – en form av strålskada
av Olle Johansson, docent, universitetslektor

Bakgrund 

I Sverige finns en rad officiellt erkända funktionsnedsättningar. En av dem är elöverkänslighet. Människor med elöverkänslighet började dyka upp i början av 1980-talet i samband med PC-revolutionen, alltså datoriseringen av våra arbetsplat­ser, skolor och hem. I 9 fall av 10 var den utlösande faktorn bildskärm och bland symptomen var hudproblemen primära. Att det fortfarande är så bekräftas av Rigmor Granlund-Lind et al. i Läkartidningen nr. 7/2002.

Den arbetshypotes jag arbetar efter är att strålning från bildskärmar, lysrör, mobiltelefoner, eller andra strålkällor - direkt eller indirekt via interaktion med inre och/eller yttre kemiska föreningar - förändrar molekyler och celler i enlighet med klassisk strålningsbiologi (jfr. Gangi & Johansson, 1997, 2000; Johansson, 2004).

Utifrån de elöverkänsligas egna erfarenheter är det naturligt att utgå från hud. Dessutom uppvisar huden oftast principiellt samma morfologiska och patofysi­ologiska förändringar som återfinns i andra, mer svåråtkomliga organ.Mitt och mina medarbetares bidrag i sammanhanget gäller frågor rörande hudens cellers och perifera nervers normaltillstånd samt de förändringar dessa uppvisar till följd av såväl inre som yttre påverkan.

Den av oss använda metodolo­gien är lämplig för att specifikt studera skilda biokemiska budbärares lokalisation och funktion. Immunohistokemin har framtagits och utvecklats inom neurobiologi och allmän humanbiologi och finns väl förankrad i min egen forskargrupp, men även hos andra forskare på institutionen samt vid Karolinska Institutet.

Mastceller i fokus 

Den mänskliga huden är ett levande organ i ständig aktiv växelverkan med den yttre omgivningen och kroppens inre biokemiska miljö. Huden har flera viktiga sinnesfunktioner som ger organismen information om såväl ofarliga yttre objekt som hotande och skadeframkallande d:o. En stor mängd betydelsefulla, biologiskt aktiva, ämnen är idag kända, samt deras förekomst och funktion är delvis kartlagda både i nervsystemet och huden.

Tidigare studier av elöverkänslighet/bildskärmsskada har fäst uppmärk­samheten på bl.a. kroppens mastceller (Johansson et al., 1994a, 1996). Mastceller är nyckelceller för annan allmän överkänslighet såväl som för allergi och astma, och har en central roll i samband med olika typer av strålskador.

Av största intresse är våra studier av histamininnehållande mastceller, vilka inleddes med metodstudier (Johansson et al., 1994b) rörande själva färgningstekni­ken och dess applikation på human hud. Därefter följde en mycket viktig observa­tion, nämligen att histamin med största sannolikhet kan förekomma i nervtrådar i huden (Johansson et al., 1995), något som naturligtvis helt kullkastar många klas­siska modeller vad det gäller att förklara klåda, sveda, svullnad, m.m., samt hista­minets roll i överkänslighet och allergi. I en kontrollerad studie har jag och mina medarbetare också kunnat jämföra friska med elöverkänsliga personer vad det gäller förekomst av mastceller.

Det visar sig då att de senare har väsentligt fler cel­ler, att de ser större ut, att de ligger ytligare i dermis samt att de tycks ha en starkare immunofluorescens-intensitet (Johansson & Liu, 1994, 1995, 2004). I sammanhanget kan nämnas att vi tagit fram en metod för att simultant kunna studera just mastcel­ler och deras relation till peptidinnehållande nervtrådar i hud och slemhinna (jfr. Botchkarev et al., 1997).

Vid ett in vivo-experiment visade vi mycket klart att normala kutana mast­celler, från friska försökspersoner, kan förändras efter exponering framför vanliga PC- och TV-bildskärmar (Johansson et al., 2001). Vikten av dessa resultat är mycket stor. Att förstå de uppkomna resultaten med annat än elektriska och/eller magneti­ska fält, ev. i samklang med någon omgivningskemikalie, är mycket svårt. Eftersom ingen försöksperson rapporterade några som helst subjektiva upplevelser torde det vara omöjligt att hävda en "psykologisk förklaringsmodell".

Alldeles nya studier av elöverkänslighet/bildskärmsskada har också fäst uppmärksamheten på kroppens nerver resp. mastceller. Dr. H. Kimata, Unitika Central Hospital, Kyoto, Japan, har nyligen (2002) visat att allergiska svar i huden förvärras av mikrovågor från mobiltelefon. Samtidigt sågs en ökning av substans P (SP) och vasoaktiv intestinal polypeptid (VIP) hos patienter med atopiskt eksem. Just interaktionen hud/mobiltelefoni ges nu alltmer internationellt intresse (jfr. Roelandts, 2003; International NIR Workshop & Symposium, 2004).

Rajkovic et al. (2003, 2004) har precis avslutat nya studier rörande påverkan av kraftfrekventa fält både på hud och på sköldkörtel. Detta arbete avses att vidare ut­vecklas i form av ett samarbete mellan universitetet i Novi Sad, Serbien, och Karo­linska Institutet.

Fortsatta studier 

Vi ser det som mycket angeläget att kunna fortsätta våra studier av elektro­magnetiska fälts påverkan på mastcellers frisättning av histamin och andra biolo­giskt aktiva ämnen, på lymfocyters viabilitet samt på de av oss nyligen beskrivna serotonin-innehållande melanocyterna (Johansson et al., 1998; Slominski et al., 2002, 2003).

Fortsatta studier av de intraepidermala nervtrådarna (jfr. Wang et al., 1990) och deras relation till mastceller resp. serotonin-immunoreaktiva melanocyter är viktiga.

Vi vill också ha möjlighet att fortsätta vår undersökning med avseende på ovanstående markörer samt markörer för celltrafik, proliferation och inflammation, hos friska visavi människor med funktionsnedsättningen elöverkänslighet.

Den medicinska forskningens uppgift är att öka kunskapen om olika sjuk­domar och funktionsnedsättningar. För elöverkänslighet är det av stor betydelse att klarlägga hudcellers reaktion på elektromagnetiska fält. Förutom möjligheterna till ökad förståelse av dessa hudreaktioner och symptom från nervsystemet kan man förvänta sig praktisk betydelse vid tillgänglighetsanpassning (elsanering) av arbetsplatser, bostäder, m.m.

Referenser 

●Botchkarev VA, Eichmuller S, Peters EM, Pietsch P, Johansson O, Maurer M, Paus R, "A simple immunofluorescence technique for simultaneous visualization of mast cells and nerve fibers reveals selectivity and hair cycle--dependent changes in mast cell--nerve fiber contacts in murine skin", Arch Dermatol Res 1997; 289: 292-302 

●Gangi S, Johansson O, "Skin changes in "screen dermatitis" versus classical UV- and ionizing irradiation-related damage--similarities and differences. Two neu­roscientists' speculative review", Exp Dermatol 1997; 6: 283-291 

●Gangi S, Johansson O, "A theoretical model based upon mast cells and hist­amine to explain the recently proclaimed sensitivity to electric and/or magnetic fields in humans", Med Hypotheses 2000; 54: 663-671 

●Granlund-Lind R, Lans M, Rennerfelt J, ["Computers and amalgam are the most common causes of hypersensitivity to electricity according to the sufferers' re­ports"] [Article in Swedish], Läkartidningen 2002; 99: 682-683 

●International NIR Workshop & Symposium, Seville, Spain, 20-22 May 2004, http://www.icnirp.de/NIRProg.htm 

●Johansson O, "Screen dermatitis and electrosensitivity: Preliminary observations in the human skin", In: Electromagnetic Environments and Health in Buildings (ed. D Clements-Croome), Spon Press, London & New York, 2004, pp 377-389 

●Johansson O, Liu P-Y, "Remarkable mast cell changes found in so-called "screen dermatitis". Skin Pharmacology Society, London, 1994 (abstr.) 

●Johansson O, Liu P-Y, ""Electrosensitivity", "electrosupersensitivity" and "screen dermatitis": preliminary observations from on-going studies in the human skin", In: Proceedings of the COST 244: Biomedical Effects of Electromagnetic Fields - Workshop on Electromagnetic Hypersensitivity (ed. D Simunic), EU/EC (DG XIII), Brussels/Graz, 1995, pp 52-57 

●Johansson O, Liu P-Y, "Remarkable alterations are found in cutaneous mast cells of "screen dermatitis" patients", 2004, in preparation 

●Johansson O, Hilliges M, Bjornhagen V, Hall K, "Skin changes in patients claiming to suffer from "screen dermatitis": a two-case open-field provocation study", Exp Dermatol 1994a; 3: 234-238 

●Johansson O, Virtanen M, Hilliges M, Yang Q, "Histamine immunohisto­chemistry is superior to the conventional heparin-based routine staining methodo­logy for investigations of human skin mast cells", Histochem J 1994b; 26: 424-430 

●Johansson O, Virtanen M, Hilliges M, "Histaminergic nerves demonstrated in the skin. A new direct mode of neurogenic inflammation?" Exp Dermatol, 1995; 4: 93-96 

●Johansson O, Hilliges M, Han SW, "A screening of skin changes, with special emphasis on neurochemical marker antibody evaluation, in patients claiming to suf­fer from screen dermatitis as compared to normal healthy controls", Exp Dermatol 1996; 5: 279-285 

●Johansson O, Liu PY, Bondesson L, Nordlind K, Olsson MJ, Lontz W, Verhof­stad A, Liang Y, Gangi S, "A serotonin-like immunoreactivity is present in human cu­taneous melanocytes", J Invest Dermatol 1998; 111: 1010-1014 

●Johansson O, Gangi S, Liang Y, Yoshimura K, Jing C, Liu P-Y, "Cutaneous mast cells are altered in normal healthy volunteers sitting in front of ordinary TVs/PCs - results from open-field provocation experiments", J Cutan Pathol 2001; 28: 513-519 

●Kimata H, "Enhancement of allergic skin wheal responses by microwave ra­diation from mobile phones in patients with atopic eczema/dermatitis syndrome", Int Arch Allergy Immunol 2002; 129: 348-350 

●Rajkovic V, Matavulj M, Gledic D, Lazetic B, "Evaluation of rat thyroid gland morphophysiological status after three months exposure to 50 Hz electromagnetic field", Tissue Cell 2003; 35: 223-231 

●Rajkovic V, Matavulj M, Johansson O, "Histological characteristics of cutane­ous and thyroid mast cell populations in male rats exposed to power-frequency elec­tromagnetic fields", 2004, to be submitted Roelandts R, "Cellular phones and the skin", Dermatology 2003; 207: 3-5 

●Slominski A, Pisarchik A, Semak I, Sweatman T, Wortsman J, Szczesniewski A, Slugocki G, McNulty J, Kauser S, Tobin DJ, Jing C, Johansson O, "Serotoninergic and melatoninergic systems are fully expressed in human skin", FASEB J 2002; 16: 896-898 

●Slominski A, Pisarchik A, Johansson O, Jing C, Semak I, Slugocki G, Wortsman J, "Tryptophan hydroxylase expression in human skin cells", Biochim Biophys Acta 2003; 1639: 80-86 

●Wang L, Hilliges M, Jernberg T, Wiegleb-Edström D, Johansson O, "Protein gene product 9.5-immunoreactive nerve fibres and cells in human skin", Cell Tissue Res 1990; 261: 25-33

Rätt och fel om mikrovågor och mobiltelefoni

av Ragnar Forshufvud
(artikeln reviderad 30 mars 2005)

”Det är ju vanliga radiovågor!” 

Rätt eller fel, beroende på vad man väljer att kalla dem. Korta radiovågor brukar kallas mikrovågor. Gränsen är flytande, den går någonstans mellan våglängden 1 meter och våglängden 30 cm, beroende på vem man frågar. Ungefärliga våglängder är för GSM-telefoner 17 cm och 33 cm, DECT-telefoner 16 cm, 3G-telefoner 14 cm, mikrovågsugnar och trådlösa nätverk 12 cm. Tycker man inte om ordet mikrovågor får man döpa om mikrovågsugnarna till radiovågsugnar.

”Radiovågor är oskadliga” 

Fel. Det finns inga belägg för att radiovågor är oskadliga. Under 1930-talet drabbades många radiotelegrafister på fartyg av ”operator´s disease” och blev tvungna att mönstra av. Marconi själv, som hade en kraftfull radiosändare ombord på sin lustjakt Elettra, fick vid 52 års ålder symptom som i dag kanske skulle kallas ”utbrändhet”. Han avled vid 63 års ålder, orsak troligen hjärtat. Den engelske forskaren Dolk och hans medarbetare undersökte hur vanligt det är med hudcancer och cancer i urinblåsan kring ett torn med FM-sändare. De fann att risken för att få dessa sjukdomar var större ju närmare tornet man bodde. Sambanden var signifikanta. (Am J Epidemiol 1997; 145:1-17.) Runt tre starka kortvågssändare i Schwarzenburg, Schweiz, fann man en ökad frekvens av sömnstörningar, nervositet, svaghet och trötthet, huvud- och ledvärk. Sändarna stängdes av 1998. Nära en stark kortvågs- och mellanvågs-sändare i Holzkirchen, Bayern, lider befolkningen av sömnstörningar, nervositet, ledvärk, ögonproblem, hjärt- och kärlstörningar, depression och huvudvärk.(Källa: W. Maes, Stress durch Strom und Strahlung.)

”Mikrovågor och radiovågor är en form av strålning”

Rätt. Strålning med en våglängd som är större än en tusendels millimeter brukar man kalla ”icke-joniserande strålning”. Motsatsen är joniserande strålning, och dit räknas röntgen, radioaktivitet, kosmisk strålning och även ultraviolett strålning.

”Det finns internationellt fastställda gränsvärden för icke-joniserande strålning”

Fel. De som talar om internationellt fastställda gränsvärden syftar på de riktvärden (”guidelines”) som utfärdats av ICNIRP, International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection. Flera länder, däribland Schweiz, Italien, Ryssland och Kina har vägrat att acceptera dessa riktvärden och har valt riktvärden eller gränsvärden som ligger betydligt lägre.

”ICNIRP är en FN-organisation”

Fel. Gruppe Hans-U. Jakob i Schweiz är en aktionsgrupp som hävdar att människor tar skada av alltför stark bestrålning med radio- och mikrovågor. I början av 2001 sände denna grupp en petition till generalsekreterare Kofi Annan. Innehållet kan sammanfattas så att man bad generalsekreteraren ersätta industrins representanter i ICNIRP med oavhängiga vetenskapsmän. Petitionen undertecknades av företrädare för 65 organisationer i många länder, representerande cirka 40000 medlemmar. Dessutom av 63 vetenskapsmän. 

Anmärkningsvärt är att Jakob och alla som undertecknade petitionen förutsatte att ICNIRP är en underavdelning av WHO, som är en FN-organisation.  

Efter flera påstötningar kom svaret efter 9 månader, undertecknat av WHO-direktören Ann Kern. ICNIRP är varken en WHO- eller FN-organisation, utan en privat icke-regeringsorganisation (NGO= non-governmental organization).

Den som tvivlar på dessa uppgifter kan studera ICNIRPs egna stadgar (”CHARTER ICNIRP”), där det sägs att ”The Commission…will collaborate where possible and mutually advantageous with international non-governmental organizations including ICRU and ICRP, and with international governmental organizations including United Nations organizations WHO, ILO, IAEA and UNEP…

”Icke-joniserande strålning som ger en uppvärmning mindre än 1 grad Celsius är oskadlig”

Fel. Detta är visserligen en helig dogm som envist upprepas av det akademisk-industriella komplexet, men förr eller senare måste man erkänna att den är falsk. Faktum är att det redan finns rekommenderade riktvärden som ligger långt under de nivåer som ger märkbar uppvärmning (många tiopotenser). Sålunda har ICNIRP satt ett riktvärde på 100 mikrotesla vid 50 hertz. SAR-värdet vid denna nivå är mindre än 3 nanowatt per kilogram, vilket är 700 miljoner gånger lägre än det SAR-värde som man accepterar för mobiltelefoner! Det kan tilläggas att 100 mikrotesla är alldeles för mycket – redan vid 1 mikrotesla brukar det märkas tydligt att människor inte mår bra, och det finns ett inofficiellt riktvärde vid 0,2 mikrotesla.

”GSM-nätets signaler är obetydliga jämfört med radio-och tv-sändarnas”

Fel. Professor Yngve Hamnerius mätte strålningen på 26 platser i västra och södra Sverige, i Göteborg, mindre tätorter och på landet. GSM 900 stod för 47 procent av den totalt uppmätta strålningen. Rapporten (på tyska) finns på adressen www.land-sbg.gv.at/celltower.

Sändarna för radio och TV är visserligen mycket starkare än GSM-sändarna, men i regel sätts de på höga master på stort avstånd från bostadsområden.

”Det finns inga vetenskapliga bevis för skadeverkningar vid låga nivåer”

Rätt. Det är bara inom matematiken och geometrin som man talar om bevis. Inom miljömedicinen talar man om ”påvisade samband”. Man ställer mycket höga krav för att erkänna ett samband som påvisat:

● Resultaten från en studie skall publiceras i en vetenskaplig tidskrift med peer review, vilket innebär att en vetenskaplig kommitté granskar allt som skall publiceras.

● Ett annat, oberoende laboratorium skall göra om försöken på samma sätt och med samma sorts försöksdjur och få samma resultat,

● De senare forskningsresultaten skall också publiceras i en vetenskaplig tidskrift med peer review.

● Om dessa krav är uppfyllda kan det ändå resas invändningar, till exempel att den bakomliggande mekanismen inte är klarlagd, eller att man inte har påvisat ett dos-respons-samband (att starkare exponering ger tydligare verkan).

De flesta forskare finner det inte intressant att upprepa försök som andra redan har gjort. Det meriterar inte för nobelpris. Därför förekommer det mycket sällan att man uppfyller ovanstående krav och därmed åstadkommer ett ”påvisat samband”.

”Det finns tusentals studier som visar att mobiltelefoner är oskadliga”

Fel. Upphovet till denna lögn var en högre chef vid Motorola, som den 26 januari 1993 berättade för reportrar att ”tusentals studier” redan hade visat att mobiltelefoner var säkra.

Den 13 juli 1993 skrev den som ansvarade för CTIAs kontakter med industrin¹, Cilie Collins, en brådskande begäran till Dr Om Gandhi vid Utahs universitet, en av pionjärerna inom forskningen om mobiltelefoner. ”Vi behöver kopior av alla rapporter om detta ämne som ni kan få fram och som kan göras tillgängliga för pressen” skrev Collins. Som ni vet är en av orsakerna till tidningarnas skriverier om cancerskräcken att industrin inte lyckades få fram de ´tusentals studier´ som har gjorts på mobiltelefonernas frekvens.”

Naturligtvis fanns det bara ett skäl till att industrin aldrig kunde få fram bevis för dessa ”tusentals studier”. Studierna existerade inte. Hela industrin beklagade det reflexmässiga ställningstagande som den hade gjort i början, när det visade sig att journalisterna skeptiskt började granska varje försäkran som industrin skulle komma att göra under de kommande årens politiska och vetenskapliga rävspel.
        Källa: Carlo, Schram: Cell Phones, sidan 14.

Kommentar: Det har sagts att skillnaden mellan en katt och en lögn är att katten bara har nio liv. Sagan om de ”tusentals studierna” lever vidare, ibland förstärkt till ”tiotusen studier”. I en broschyr som Ericsson har givit ut i Tyskland sägs under rubriken ”Mobiltelefoni är oskadligt för hälsan”:

”Under de senaste 50 åren har tusentals forskningar och studier ägnats åt inverkan på hälsan av elektromagnetiska fält.”

Påståendet är i sig själv oantastligt, men vad man inte säger är att det i de allra flesta fall har handlat om helt andra frekvenser än de som används för mobiltelefoni. Och i flera av de få fall där man verkligen ansträngt sig för att efterlikna den strålning som mobiltelefonerande människor utsätts för har försöksdjuren uppvisat allvarliga skador.

Man antyder alltså någonting – man låter läsaren tro att mobiltelefoni är oskadligt, och att detta bevisas av tusentals studier. Man sätter en rubrik som inte har någon täckning.

”Strålningen från basstationerna är så låg att man inte behöver diskutera den”

Fel. Eftersom strålningen från basstationerna är så mycket lägre än de rekommenderade riktvärdena (ofta mer än 1000 gånger lägre) trodde man länge att det var onödigt att studera inverkan på hälsotillståndet. Men då tänkte man inte på

 ● att riktvärdena grundar sig på en felaktig förutsättning (den ”heliga dogmen”)

 ● att tidsfaktorn är oerhört viktig. Vi tål att kortvarigt utsättas för ett starkt buller, men ett svagt störande ljud som pågår hela natten kan knäcka oss.

Bitter erfarenhet, rapporterad av dem som hamnat mitt i strålknippet från sändare på mindre än 100 meters avstånd, föranledde till slut vetenskapliga studier av hur folk mår nära basstationerna. Ännu har bara preliminära studier gjorts, så kallade förstudier², men resultaten av dessa är mycket oroande.

R. Santini, chef för det franska forskningsinstitutet INCA, publicerade år 2001 resultat av en förstudie, en enkätundersökning, som kunde sammanfattas så: Ju kortare avstånd till närmaste basstation, desto sämre välbefinnande. År 2003 publicerade E.A.Navarro och medarbetare en enkätundersökning som gjorts i La Ñora, Murcia, Spanien, och som kompletterats med mätningar av mobil-strålningens intensitet i deltagarnas sovrum. Resultatet kan sammanfattas så: Ju högre fältstyrka i sovrummet, desto sämre välbefinnande.

Vid båda dessa förstudier fick deltagarna själva anmäla sitt intresse av att vara med. Man kan därför inte förutsätta att de var representativa för hela befolkningen. Det är önskvärt att försöksledningen styr valet av deltagare så gott det går. Vid enkätundersökningar måste dock deltagandet alltid vara frivilligt.

En studie som gjordes av H-P. Hutter, H.Moshammer och M.Kundi vid Wiens universitet var föredömlig på flera sätt: Man valde ut områden där det inte hade förekommit några protester mot basstationer, och man avslöjade inte för deltagarna att det handlade om något annat än den allmänna miljöns påverkan på hälsan. Även här fann man att välbefinnandet var sämre ju högre den uppmätta fältstyrkan var. Symptomen uppträdde redan vid nivåer som låg betydligt under 1 milliwatt per kvadratmeter. Om man nu vill göra en större studie på samma sätt, utan att avslöja för deltagarna vad det handlar om, så bör förstudien inte publiceras, och därför är den inte heller publicerad på annat sätt än som ett bidrag till en konferens på Rhodos år 2002.

Mycket oroande är den undersökning som gjordes av en grupp husläkare i den tyska staden Naila. Det statistiska underlaget bestod av uppgifterna ur journalerna för sammanlagt 967 patienter. Man jämförde dem som bodde närmare basstationen än 400 meter med dem som bodde längre bort (upp till 1 km från basstationen). Det visade sig att patienterna i den inre zonen hade insjuknat i cancer i betydligt större utsträckning än patienterna i den yttre zonen. I den inre zonen var cancerpatienterna i genomsnitt åtta år yngre. För åren 1999 till 2004,

5-10 år efter det att basstationen tagits i drift, var den observerade frekvensen av upptäckta elakartade tumörer tre gånger högre i den inre zonen än i den yttre. Studien har granskats utan att man har funnit några allvarliga svagheter, men det anses ändå angeläget att den upprepas. Läkargruppen i Naila har uppmanat läkare i andra orter med bara en basstation att göra liknande studier.

I Bayern undersökte man 38 gårdar med nötkreatur. Man mätte strålningen från GSM-nätet och andra sändare. Resultatet kan sammanfattas så: Ju högre nivåer, desto mer bekymmer med djuren. (Kastningar, missbildningar etc.) I flera fall var resultaten statistiskt signifikanta. Telekomindustrin, som finansierade studien till hälften, var med och formulerade slutrapporten. Den partilöse medlemmen av Bayerska delstatsparlamentet Volker Hartenstein har skrivit en kommentar till slutrapporten med skarp kritik i åtta punkter. Han ansåg att de underliga metoder som användes vid den statistiska bearbetningen var till för att  dölja sanningen. Hans kritik (på tyska) återfinns på www.buergerwelle.de/d/doc/aktuell/pmll.htm.  Intressant är att ingen av gårdarna hade en exponering som låg över 5,2 tusendelar av riktvärdet.  

Det viktiga med samtliga dessa studier är att de motbevisar den ”heliga dogmen” om den icke-termiska strålningens oskadlighet.

”Försök som visat skador på icke-termisk nivå har inte gått att upprepa.”

Har vi inte hört den visan förr? Påminner den inte på något sätt om sagan om de tusentals studierna? Måste vi inte, nu liksom då, kräva korten på bordet? Vilka studier är det som inte gått att upprepa? I vilken tidskrift har de misslyckade försöken redovisats? Och har de som gjorde de lyckade försöken fått komma till tals?

 ”Strålningen från en basstation är som ljuset från ett fyrtorn – den går bara horisontellt” 

Fel. Men den strålning som går snett neråt är betydligt svagare. Om man är på 25 meters avstånd från en mast där det sitter en horisontellt strålande antenn på 25 meters höjd så blir effekttätheten i ett typiskt fall lika stor som om man hade befunnit sig mitt för antennen på 500 meters avstånd. Men ofta lutar man antennen för att öka strålningen neråt, och strålningen kan dessutom på elektronisk väg ges en lutning neråt på 1-2 grader utan att det syns. 

Även bakåt och rakt neråt går en viss strålning, och ofta mäter man upp höga värden i ett hus där det sitter en antenn på taket.

Ragnar Forshufvud, civilingenjör
ragnar@fri.telenordia.se                

1. CTIA: Cellular Telecommunications Industry Association. Mobilindustrins branschorganisation.
2. En förstudie är en lågbudgetstudie som man gör för att ta reda på om det lönar sig att göra en större och mer påkostad studie

Som PDF-filer kan hämtas:

●Enkät om partiernas inställning till hälsokonsekvenser av mobiltelefonin

●Med Blåtand mot "Du nya sköna värld"